Magdalena

Sitter och försöker kämpa i mig mat. Det har gått ännu mer utför. Inser att jag överlevt vissa dagar på två mackor. Är själv förundrad över hur jag fortfarande kan stå när jag till slut insett det. Har också insett att onsdagar och helger är det alkoholen som fyller upp den rekommenderade mängden av kalorier man ska ha i sig. Bra Magdalena. Du tar verkligen hand om dig själv... Det positiva är ju att jag vet att det är fel i alla fall. Men jag mår för helvetes dåligt ändå.

Jag trodde jag mådde bra då jag kom tillbaka till Jönköping. Visade sig att jag hade fel. Jag åkte på en fantastisk Sälenresa med fina vänner. När jag sedan kom hem visade det sig att han ville ha tillbaka mig. Kaos i hjärnan. Den jag intalat mig verkligen inte kände så för mig vände upp och ner på allt. Jag blev livrädd. Livrädd för att det skulle bli fel. Att jag skulle göra fel val. Att såra folk. Lyckades dock alldeles för bra med det. Jag ångrar mitt slutgiltliga val. Jag ångrar Mullsjö. Men jag fick panik, och nu är det nog för sent. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna fatta ett sådant beslut när jag mår som jag gör nu. "Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig, när allting börjar om."

Jag ljuger för mig själv och jag ljuger för andra. Vill bara ha hjälp.

Jag är smal. Jag har ingen ätstörning i den mening som man vanligtvis menar. Jag kvalificerar mig inte riktigt dit, och jag är glad för det. Men någon form av störning är det väl ändå, men inget som någon kommer lägga större vikt vid. Ändå mår jag dåligt.

I hoped that you could understand

Den där känslan av att man egentligen bara vill krypa upp i sin pappas famn, gråta lite och bara bli tröstad. Utan att bli frågad varför eller egentligen någonting. Det gör man aldrig, men det finns stunder som liknar som jag precis insåg betyder mycket de med. Som att få en kram av pappa och känna omtanken och kärleken som finns där. Jag var nära att börja gråta bara av det eftersom jag är ledsen att jag varit så nedstämd runt dem nu när jag varit hemma. Men det har verkligen inget med dem att göra och jag kan inte hjälpa det. Förlåt. Min familj är de viktigaste personerna i mitt liv, och jag hoppas de vet om det ändå.

Jag vet inte hur jag vill göra. Med livet alltså. Grafisk design vore fint att få jobba med, men det känns så osäkert för jag känner mig inte tillräckligt kreativ och duktig på det. Kanske skulle det bli bättre om jag bara kunde börja släppa lös tankarna och använda dem i mitt skapande. Jag har så mycket idéer i huvudet som jag aldrig får ner grafiskt sedan. Men så gör jag inte många försök heller, utan jag stannar innan jag ens öppnat pappret/photoshop/illustrator eller vad som nu kan tänkas behövas.

Jag håller på och rensar i mitt liv. Saker i alla fall. Jag har varit hem-hemma nu i tre veckor och för ett par dagar sedan började jag rensa i mitt rum. Jag blir irriterad ibland för att det ser ut som att jag fortfarande bor här. Det är saker överallt. Jag vet att man borde tycka det är skönt och hemtrevligt, men jag vill inte ha det så. Jag tror jag får för mig att det betyder att jag fortfarande verkligen bor här, och det vill jag inte. Trots att jag spenderat hela sommaren här och även julen.

Jag. Måste. Skriva. Jag bloggar inte egentligen, men jag får sådant behov av att få skriva tankar ibland att jag känner att jag måste. Visst kan jag skriva i ett word-dokument, men blir ändå inte samma sak. Ingen kommer läsa detta heller, men att trycka på en knapp i betydelsen "posta inlägg" gör det hela på något sätt mer officiellt. Det är konstigt, men det är precis som min hjärna är - konstig.

Trött på att vara ledsen. Trött på att tänka. Trött på mig själv.

Tomheten som uppstår när insparken är slut.

Jag var ute och gick en sväng igår. Kunde inte undvika att märka hur tomt det är. Det är sommar, fint väder, sommarlov, men inga barn syns till. Stigarna vi vandrade, cyklade och lekte på börjar på att växa igen. Crossbanan vi cyklade på kändes öde och mitten på vår gata känns mer som ett område som inte får användas då ingen längre leker där.

Jag är så glad att jag bott som vi alltid gjort. Precis bredvid skogen och med flera grannar omkring oss. Den ovala gatan som har en gräsmitt, och tillräckligt nära till en skogssjö. Kan ett barn behöva så mycket mer? Jag minns det mesta med glädje. Lite sådär nostalgiskt som äldre människor ser tillbaka på sin ungdom. Kojan vi byggde, lekarna vi lekte, fotboll, inlines och cykeltävlingar. Det blev mycket krigslekar, medeltidslekar och så vidare. Och roligt var det.

Allt är konstigt. Jag är konstig. Mitt huvud, det som finns därinne. Varför?

Jag vill GNÄLLA och KLAGA. Jag vet att jag aldrig bloggar, men nu behöver jag någonstans att ventilera. Jag tycker inte om att programmera när jag inte förstår. C# och Visual Studio är inte för mig för jag förstår inte. Ett halvår av föreläsningar och jag inser att jag inte ens förstår de viktigaste grunderna av skiten. Det är fan inte okej. Jag orkar inte. Jag har dugga imorgon men jag orkar inte ens försöka förstå. Jag VILL förstå, men uppenbarligen vill inte min hjärna det och då får det vara så. Varför ska jag säga emot och tvinga in saker i huvudet den ändå inte vill ha. Jag borde vara SNÄLL mot min hjärna, så mycket annat skit som jag utsätter den för. Ångest, alkohol och onödiga funderingar.

Jag tycker heller inte att det är ett speciellt bra program jag går på. Jag vet inte vad jag vill göra längre, och även om jag vill hålla på med grafisk design börjar jag tvivla på mig själv och mitt driv inom det. Jag är inte speciellt duktig. Jag vill vara, men det är inte så. Min kreativitet har blåst bort och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Samla krafter och inspiration kanske. Vart? UTOMLANDS. Fan vad jag vill utomlands. Jag vill bara vara, resa runt och ta dagarna som de kommer, men denna gång under en väldigt mycket längre tid. Fatta var underbart! Eller bosätta sig för en kortare period någonstans i något annat land. Lär också vara asnajs. Jag vill bort från vardagen och livet ett tag. Men det kommer aldrig att hända.

Och jag vill GÅ OCH HANDLA! Men tror du inte det regnar och åskar då plötsligt?! Jag borde gå ändå. I regnet. Helst vänta tills det verkligen spöregnar och gå då. Ja. JA! Jag måste ha smör. Och något att tröstäta.

JAG HAR ONT I HUVUDET. Och inte har bemanningen hört av sig om sommaren. Jag går som vanligt och antar att jag får jobba, men det vore ju trevligt att veta vilka veckor så man vet något om hur ens liv ser ut i sommar. Schema lär jag ändå inte få förrän mitten av juni så lär till exempel inte veta förrän då om jag jobbar midsommar och sådana bra-att-veta-saker.

Och det finns mer. Det finns alltid mer.

TRÖTT TRÖTT TRÖTT TRÖTT TRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTT!