Magdalena

Jag har alltid varit underviktig. Det har jag fått höra varje gång då man i mellan- och högstadiet gick på kontroller hos skolsköterskan. Men det har aldrig varit ett större problem. Jag har haft aptit och aldrig tänkt på det. I gymnasiet kom jag in i stressperioder och kunde vissa veckor knappt äta alls. Jag var illamående, försökte dölja att jag inte åt, låg sömnlös och grät och mådde dåligt. Men oftast var det ingen fara, det var verkligen bara enstaka perioder. Även efter gymasiet så var det ingen större fara. När jag sedan började plugga på högskolan rasade jag några kilon under första månaden. Det var inspark och stress, mycket alkohol och lite mat. Jag var inneboende hos ett par i en trea och drog mig för att använda köket. Det blev mycket soppa och mackor. Jag vägde plötsligt under 50 kilo. Första siffran på vågen var en fyra. Jag trodde aldrig det skulle hända och tyckte inte alls om det. Som tur var ändrades det ganska snabbt när jag flyttade något som var mer mitt och där kök delades med två andra och var mitt lika mycket som deras.

Det har ändå rullat på helt okej, tycker jag. Det har gått upp och ner med maten, men jag har inte lagt så stor tanke vid det. Jag vet att regelbundna måltider inte existerar på samma sätt längre i mitt liv. Inte som när jag är hemhemma. Och jag har haft folk som faktiskt fått säga till mig att äta, för att jag inte tänkt på det eller inte hunnit eller helt enkelt inte orkat laga (det där insåg jag först nu dock, när jag satt och tänkte lite). Men oftast handlar det om perioder ändå, så har inte brytt mig speciellt.

Men så insåg jag för en månad sedan. Det här är fel. Jag började äta väldigt lite igen, för jag mådde illa och kunde inte. Jag har under en längre period inte alls kunnat äta godis på samma sätt som förr, för jag är aldrig sugen. Jag kan bli äcklad av att tänka på viss mat, och mår illa alldeles för ofta. Och för att slippa må illa kan jag sluta äta så fort jag blir mätt istället för att tvinga i mig det sista trots att jag skulle behöva det.

Jag har ett kasst immunförsvar, får lätt blåmärken och fryser ofta. De senaste veckorna har jag tänkt på det alltmer dessutom, så nu har detta verkligen satt sig på huvudet. Jag gillar inte att se min kropp i spegeln, för jag ser för smal ut. Jag har fått fula blåmärken efter skärp och strumpbyxor och idag började det snurra i huvudet där jag stod på systemet. Dock har jag ätit hyffsat bra idag så kan inte säga att det berodde på det, men allt annat - ja. Och jag är trött och ledsen och inser att jag måste ta tag i detta. Och att jag måste få de runtomkring mig att inse mitt problem. Tack och lov så har jag de som verkligen förstår, och det är dessa personer jag verkligen behöver och jag är glad att det just nu är dem jag är i närheten av.