Magdalena

Jag har alltid varit underviktig. Det har jag fått höra varje gång då man i mellan- och högstadiet gick på kontroller hos skolsköterskan. Men det har aldrig varit ett större problem. Jag har haft aptit och aldrig tänkt på det. I gymnasiet kom jag in i stressperioder och kunde vissa veckor knappt äta alls. Jag var illamående, försökte dölja att jag inte åt, låg sömnlös och grät och mådde dåligt. Men oftast var det ingen fara, det var verkligen bara enstaka perioder. Även efter gymasiet så var det ingen större fara. När jag sedan började plugga på högskolan rasade jag några kilon under första månaden. Det var inspark och stress, mycket alkohol och lite mat. Jag var inneboende hos ett par i en trea och drog mig för att använda köket. Det blev mycket soppa och mackor. Jag vägde plötsligt under 50 kilo. Första siffran på vågen var en fyra. Jag trodde aldrig det skulle hända och tyckte inte alls om det. Som tur var ändrades det ganska snabbt när jag flyttade något som var mer mitt och där kök delades med två andra och var mitt lika mycket som deras.

Det har ändå rullat på helt okej, tycker jag. Det har gått upp och ner med maten, men jag har inte lagt så stor tanke vid det. Jag vet att regelbundna måltider inte existerar på samma sätt längre i mitt liv. Inte som när jag är hemhemma. Och jag har haft folk som faktiskt fått säga till mig att äta, för att jag inte tänkt på det eller inte hunnit eller helt enkelt inte orkat laga (det där insåg jag först nu dock, när jag satt och tänkte lite). Men oftast handlar det om perioder ändå, så har inte brytt mig speciellt.

Men så insåg jag för en månad sedan. Det här är fel. Jag började äta väldigt lite igen, för jag mådde illa och kunde inte. Jag har under en längre period inte alls kunnat äta godis på samma sätt som förr, för jag är aldrig sugen. Jag kan bli äcklad av att tänka på viss mat, och mår illa alldeles för ofta. Och för att slippa må illa kan jag sluta äta så fort jag blir mätt istället för att tvinga i mig det sista trots att jag skulle behöva det.

Jag har ett kasst immunförsvar, får lätt blåmärken och fryser ofta. De senaste veckorna har jag tänkt på det alltmer dessutom, så nu har detta verkligen satt sig på huvudet. Jag gillar inte att se min kropp i spegeln, för jag ser för smal ut. Jag har fått fula blåmärken efter skärp och strumpbyxor och idag började det snurra i huvudet där jag stod på systemet. Dock har jag ätit hyffsat bra idag så kan inte säga att det berodde på det, men allt annat - ja. Och jag är trött och ledsen och inser att jag måste ta tag i detta. Och att jag måste få de runtomkring mig att inse mitt problem. Tack och lov så har jag de som verkligen förstår, och det är dessa personer jag verkligen behöver och jag är glad att det just nu är dem jag är i närheten av.

En termin kvar nu bara med. Det är ju galet. Vad ska jag göra sedan? Plugga annat? Försöka få jobb? Plugga utomlands? Plugga till kandidatexamen? Jobba utomlands? Bli apatisk? Alternativ finns ju, men jag är livrädd för allting, samtidigt som jag är förväntansfull. Till störst del rädd och ångestfylld dock.

Jag älskar ämnet jag pluggar. Jag kan sitta i timmar med detaljer utan att det blir tråkigt. När jag väl faktiskt jobbar då, det är väl det jag varit lite dålig på senaste tiden. Motivationen som inte riktigt varit närvarande. Men nu verkar det som att lite skarpa jobb dyker upp för mig, så jag känner mig mer peppad till det. Har svårt att göra saker till ingenting nämligen. Vi får se hur det blir med det.

Jag har lyckats rensa bort en del i alla fall. Fast inte synliga saker, utan mer sådant som ligger i bokhyllan med dörrar och lådor under sängen och sådant. Men det känns bra. För varje sak jag bestämmer mig för att skänka bort/slänga känns det lite bättre. Märkligt. Det blev mest VHS-filmer och böcker som gick. Och massa onödiga papper och sådant skit. Var uppe på vinden en sväng idag med och rensade lite. Fick även mina föräldrar att joina mig och slänga lite. Jag slänger dock inte sådant jag känner stark koppling till fortfarande. Har svårt att slänga mina Disney-filmer till exempel. På VHS. Och även lite andra filmer jag hade. De filmerna ÄR verkligen min barndom. Trots att jag till och med har ett par av dem på dvd nu. Men, men. Lär nog bli slängda någon gång i framtiden de med.

Så, mitt rum är sig fortfarande ganska likt, men det är egentligen inte så konstigt. Alla tavlor är kvar på väggarna, TV:n är kvar, och likaså är alla Buffy-boxar och Harry Potter-böcker. Har även glas och massa porslinskatter kvar. Det är sådant jag inte vill slänga, men som ändå tillhör ett annat liv och jag har inte behovet av det nere i Jönköping. Kanske är det bättre så som det är alltså. Men det är samtidigt kanske den känslan jag ogillar lite. Att så fort man kommer hem dras man tillbaks flera år i tiden. Man blir yngre så fort man kommer in. Nåväl, det är som det är. Snart åker jag i alla fall hem.

Jag har varit hemma i tre veckor nu. Helt galet. Det har varit blandade känslor. Känslor och humör har sprungit upp och ner hela tiden, vilket har varit otroligt jobbigt. Och jag är nog inte ensam med att tycka så, utan jag har två fina föräldrar som även de drabbas och som alrig riktigt förstår vilket humör jag är på och varför. De tycker jag ser ledsen ut och kan inte förstå varför. Och hur ska jag förklara? Jag vet ju knappt själv.

Visst blev det så att något jag hoppades på kraschade. Jag visste att det skulle bli så, men jag är så otroligt duktig på att ljuga för mig själv. Jag var ledsen redan innan med, men ändå ovetandes, och då mår man bättre om man ljuger lite i tankarna. Nu blev det som det blev, och jag är på väg förbi det tror jag, fastän det gör ont. Hade det fungerat tror jag att det hade kunnat blivit bra den här gången, och det är väl kanske det som gör mig mest ledsen. Nu känner jag mig mest idiotisk och spelad med. Igen. Tack och lov att jag har världens finaste vänner som får mig att tänka på annat!

Jag skulle kunna skriva ett evighetsinlägg här känner jag, men ska nog dela upp dem på olika så jag får lite uppdelning här. Förresten tar jag låten jag tillfälligt råkar lyssna på som titel på inläggen. Får se om det alltid blir så här passande.