Story of my life
Jag. Måste. Skriva. Jag bloggar inte egentligen, men jag får sådant behov av att få skriva tankar ibland att jag känner att jag måste. Visst kan jag skriva i ett word-dokument, men blir ändå inte samma sak. Ingen kommer läsa detta heller, men att trycka på en knapp i betydelsen "posta inlägg" gör det hela på något sätt mer officiellt. Det är konstigt, men det är precis som min hjärna är - konstig.
Jag har varit hemma i tre veckor nu. Helt galet. Det har varit blandade känslor. Känslor och humör har sprungit upp och ner hela tiden, vilket har varit otroligt jobbigt. Och jag är nog inte ensam med att tycka så, utan jag har två fina föräldrar som även de drabbas och som alrig riktigt förstår vilket humör jag är på och varför. De tycker jag ser ledsen ut och kan inte förstå varför. Och hur ska jag förklara? Jag vet ju knappt själv.
Visst blev det så att något jag hoppades på kraschade. Jag visste att det skulle bli så, men jag är så otroligt duktig på att ljuga för mig själv. Jag var ledsen redan innan med, men ändå ovetandes, och då mår man bättre om man ljuger lite i tankarna. Nu blev det som det blev, och jag är på väg förbi det tror jag, fastän det gör ont. Hade det fungerat tror jag att det hade kunnat blivit bra den här gången, och det är väl kanske det som gör mig mest ledsen. Nu känner jag mig mest idiotisk och spelad med. Igen. Tack och lov att jag har världens finaste vänner som får mig att tänka på annat!
Jag skulle kunna skriva ett evighetsinlägg här känner jag, men ska nog dela upp dem på olika så jag får lite uppdelning här. Förresten tar jag låten jag tillfälligt råkar lyssna på som titel på inläggen. Får se om det alltid blir så här passande.
Kommentarer
Trackback
