Magdalena

Och hur förklarar man känslor i ord som man inte själv förstår sig på? Jag kan inte sätta ord på dem. Tomhet, frustration, rastlöshet och så vidare. Inget och allt stämmer. Hur bearbetar man tankar som jag inte finner svar och lösningar på. Hur tar jag mig förbi den mur som damp ner framför mig. Jag som är så svag, hur ska jag kunna krossa den eller ens klara av att klättra över den?

Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vart jag ska, eller ens hur jag ska ta reda på det. Jag förlorade mig själv någonstans. Det värsta är att förlorar jag mig själv så förlorar även andra mig. Jag slutar tro på mig själv och antar att andra gör det med, att jag är i vägen. Eller är jag det? Jag kan säga nej till saker för att jag tror jag är i vägen. Till vänner. Då börjar det bli allvarligt och det blir jag som ser ut att dissa dem. Så är inte ens fallet. Men just nu mår jag inte bra och många val jag gör blir fel. Många val jag gör gynnar inte ens mig själv på något sätt och vis.

Jag kan inte reda ut mina tankar längre. Och ju mer jag försöker desto värre blir det.

Förstörde jag något som egentligen var bra för mig? Eller tog jag rätt beslut. Jag trodde det. Sedan var jag feg, lät något annat gå. Nu är jag tillbaks på ruta ett. Jag hatar ruta ett, i alla fall just nu. Jag hatar mig själv. Jag hatar min feghet. Jag hatar att jag låter möjligheter försvinna, att jag inte vågar chansa. Jag hatar att min stolthet alltför ofta vinner över mig.

Och idag är jag galet trött. Jag hade svårt att somna med alla tankar gnagande i huvudet. Sedan sms:ade Matilda. Då kom tårarna, för bådas vår skull. Önskar nu att hon inte tog hand om kollobarn i Filipstad, utan att hon var hemma. Väl insomnad sov jag ganska dåligt, tills klockradion gick igång klockan 6. Jobb 7-15. 17 mil bilåkande hann jag med, ännu mera tid för hjärnan att tänka med andra ord. De var skönt att få gå in till mina pensionärer ibland och fokusera helt på dem för en stund. Det behövdes. Men jag var trött och allt jag gjorde var en ansträngning. Väl hemma fick jag sova lite, men tröttheten är kvar. Jag känner mig helt slut och konstant endast några tankar från att börja gråta. Det är jobbigt. Jag mår jobbigt. Kan det inte bara släppa?

It’s like forgetting the words to your favorite song
You can’t believe it
You were always singing along
It was so easy and the words so sweet
You can’t remember
You try to feel the beat

Eet, eet, eet, eet
Eet, eet, eet, eet

You spent half of your life trying to fall behind
You’re using your headphones to drown out your mind
It was so easy, and the words so sweet
You can’t remember
You try to move your feet

// Regina Spektor - Eet